ålderstigna stammar, som för sin höjd och tjocklek väl förtjenade namn af gigantiska. Under dem hade fordom mången elg och buffalo betat i det rika gräset; nu upptäckte ögat endast några spridda hjortar eller rädda rågets-flockar.
Invånarne, såsom värda afkomlingar af de Franska emigranter, som utflyttat till Amerika, då Louisiana ännu tillhörde Frankrike, voro fullkomligt lyckliga att här i ro få dansa genom lifvet efter en fiol. De bibehöllo ända till den ringaste småsak af de gamla sederna och bruken, och talade Fransyska lika fort och dansade lika gerna som om de varit sanskyldiga Fransoser midt i hjertat af la belle France. Traktens osundhet utsatte dem visst för sjukdomar, men antingen voro deras kroppar acclimatiserade eller var detta folk genom medfödd glädtighet och måtta i alla njutningar mindre blottstäldt för febrar — alla njöto nästan oafbrutet den herrligaste helsa. När den sjukliga årstiden kom, började deras rätta munterhet. Doktorn glömde då bort sin konst, den enögde fiol-spelarn praktiserade deremot från morgon till afton, och de lyckliga invånarnes verksamhet var då endast att svänga på hälarne, sjunga och skratta. Att njuta lifvet var i deras tanke hvars och ens förnämsta omsorg; att sörja derföre hörde till bisakerna. Med Indianerna hade de fordomdags drifvit en förmånlig
