stannade i en liten dal, tillräckligt öppen för att gifva rum åt de tvenne täflande. Under ett fräckt utrop af: ”Ur vägen!” drog han med foten ett spår i marken, och gick sedan derifrån i rak linea framåt, räknande stegen. ”Trettio!” ropade han slutligen högt och tvärstannade.
En refflad bössa fram togs och laddades; skytten uppfyllde pipan med skottets alla beståndsdelar, utan att yttra det ringaste ljud. Under dessa beredelser hade Bob äfven lyftat sin bössa från axeln och flera gånger undersökt fängpannans tillstånd. Den förstnämnde kastade en blick af medlidande på den djerfve främlingen, vinkade åt honom att nalkas och frågade, i fast förtröstan på segern: ”Ser du den smala sprickan i trädet framför oss? — Nåväl, träffa den, om du kan, med högra ögat förbundet.”
Bob upptog utan betänkande en brokig näsduk ur fickan, och stillatigande band den öfver högra ögat. Motståndarn gjorde likaså, lade genast an, och sköt af sitt skott, men ve! det träffade blott i barken på sidan om sprickan.
Nu var ordningen kommen till Bob. Utan att en gång vänta tills röken af det förra skottet skingrat sig, aftryckte han sitt gevär — och kulan befanns sittande midt i sjelfva sprickan.
Segern var afgjord, den olycklige skyttens
