uppfyllde den mest aflägsna vrå derinom; men till lycka å ömse sidor, förstod man icke hvarandra, emedan värdinnan i huset var fullkomligt obekant med Engelska språket, och de resande likaledes begrepo ej ett ord Fransyska. De båda makarne gingo derföre mindre belåtna till sängs; men detta missnöje aftynade småningom då sömnen lägrade sig på deras ögonlock, och drömmarna framställde scener af lifvets tragi-komedi. Här var det en idyll. Frun kände redan alla en god landqvinnas nöjen, och såg en hel ladugård uppfylld med den frodigaste boskap, som var hennes egendom. Mannen åter drömde om sin älskade hustrus oförlikneliga hand, och tyckte sig för den kämpa mången strid med djerfva riddare, som vågade påstå att ännu någon sådan hand var till finnandes på jorden. Ur dessa behagliga drömmar uppväcktes de resande af den mest gälla och besatta serenad, som någonsin varit uppstämd. Söndriga fioler, flöjter och tambouriner, trummor, ko-skällor, tenn-trumpeter och mortlar blandade sina skrällande läten med ett högljudt accompagnement af skratt, sång och hojtande från en hop karlar och pojkar, som ställt sig i en grupp tätt under de båda främmandes fönster. De olika instrumenten hördes emellanåt utföra långa solo, och efter hvarje sådan ropade folkmassan med full hals:
Sida:Scener i Nord-Amerika.djvu/251
Den här sidan har korrekturlästs
— 247 —
