”Cha-ri-va-ri!” Detta ord var knappt utskriket, förrän hela hopen började dansa, och så repeterades samma musikaliska ceremoni. Länge och med otålighet åhörde det uppväckta paret denna egna serenad, men då den tycktes aldrig taga slut, förlorade de naturligtvis tålamodet och begynte sjelfva att inom hus hålla ett väsen, täflande med folkets utanför porten. Både värden och värdinnan flögo förskräckta upp till de resandes hjelp, ty af det våldsamma skriket hade de föreställt sig intet mindre än mord eller annan illgerning. Inom några ögonblick stod husets hela personal i negligé i de främmandes sängkammare. Alla talade och skreko om hvarandra; man svor, man larmade, man bedyrade, man gret, — allt väl! ingen förstod den andra. En minuts tystnad af instrumenten gaf dock slutligen rum åt en person, som talade Engelska, att förklara saken, och försäkra de resande att hela tillställningen ej gick ut på annat än att hedra dem med en serenad. ”Förr i verlden,” sade han, ”rådde har den seden, att endast sjunga Cha-ri-va-ri för nygifta, af hvilka åtminstone en måste ha varit enka eller enkling; men nu mera ser man ej så noga på detta vilkor. Åsynen af ett obekant par är nu tillräcklig anledning för en serenad af det slaget.”
”Helsa då och tacka dem, min vän,” svarade
