ögon blixtrade af harm, och Båtkarlen skyndade att åter lugnt ladda sin bössa. ”Det är varmt göra här i dag, kamrater,” sade han. ”På jagt har jag, liksom mången annan skytt, vunnit, men lättare än detta har intet ännu förefallit mig, och skam! om jag hade tappat. Det var en tid — och tro mig! den tiden har jag inte glömt — då jag på stränderna af Mississippi ansågs som den bästa skytten bland mina gelikar, och månget djur föll för denna bössa. Bland er är jag okänd och främmande, har måste jag således ånyo arbeta på att göra mig ett namn, och så godt kan det ock vara, ty min person betyder nu mera intet i detta f örändrade, förfinade och försämrade land. Men låt se, begynnom leken! Hvem af er vill tjena en landsman med att vara fot till hans skott-tafla? J bleknen! Det är likväl inte första gången, som jag på fyrtio steg skjutit bägaren från en mans hufvud eller guldringen ur hans hand. Låt vara, att försöket ser vådligt ut, men starka själar böra inte rädas att se döden i synen. För öfrigt, finns det väl något exempel att en gammal Båtkarl brutit sitt löfte? Jag lofvar er nu, männer, att skjuta bägarn från hufvudet, utan att vidröra ett hårstrå, och blygens J inte, att vägra ert förtroende till mina ord? Nåväl, för att betrygga er, J karl-klädda qvinnor! samtycker jag att, om ett enda
Sida:Scener i Nord-Amerika.djvu/26
Den här sidan har korrekturlästs
