ung är han ännu att dö; och när de gamle sparas, såsom jag och andra, hvarföre skulle inte han få lefva, han som, ännu barn, fick så mycket att sköta? Visst lefver Carl XII, eller huru, Måns? Säg ut, säg ut; jag kan ej andas, förrän du svarar mig.”
Den främmande hade emellertid inträdt, och satt sig ner på den gästfritt erbjudna stolen. ”Carl XII är ej mer!” sade han. ”Underrättelser ha nyss inlupit till vår pastor i Wicacoa, att den unge kungen slutat sina dagar, och man säger att han inte fallit på ärligt sätt. Besynnerliga rykten äro gängse. Kom, följ mig; jag skall berätta dig mera derom under vägen till kyrkan, der man snart väntar oss.”
Sven bleknade vid den förskräckliga tidningen och förblef stum. Han följde mekaniskt uppmaningen att begifva sig på väg till kyrkan, i sällskap med sin landsman, som genast styrde sin gång åt stranden, der en canoe, gjord af bark, låg färdig att emottaga dem.
De båda Svenskarnes drägter liknade mycket hvarandra, men voro så olika dem deras landsmän i fäderneslandet vid den tiden brukade, att de förtjena en kort beskrifning. På fötterna buros skor, hvars ofvanstycken och sulor voro af samma slags läder, ungefär lika de skinn-moccasins, som ännu
