andres ansigts-uttryck, anmärkte: ”Königsmark har ännu icke kommit till ro. Måtte den olycklige brottslingen snart finna nåd inför Guds ögon, och slippa från det rysliga straffet att jaga kring gränserna af det fordna Nya Sverige! Det är nu nära 50 år sedan han blef dömd, bränmärkt och såld till slaf, och under de sista 30 åren har hans ande ej haft ett ögonblicks hvila. Huru ofta har jag ej lyssnat till den i min ungdom välbekanta stämman! Huru ofta har jag ej trott mig höra honom ännu en gång kalla de spridda Svenska afkomlingarne tillsammans och uppmana dem att afskudda sig Engelska oket! Huru ofta tycker jag mig icke se honom med den svarta bokstafven R. inbränd i pannan! Frid vare med din ande, ädle och beklagansvärde man[1]!” — ”Amen,” tillade Sven andaktsfullt, under det han sammanknäppte
- ↑ Omkring år 1671 gjordes af en Svensk, som sade sig vara son till general Königsmark, ett försök att afskudda Engelska öfvermakten, och förklara kolonien åter fri. Häri understöddes han af en Finne, med namnet Coleman. Men planen upptäcktes i förtid, och upprorsstiftarne arresterades genast. Königsmark blef dömd till döden, men benådades med spöstraff och med bränmärket R. (Rebellion) i pannan. Han blef slutligen bortskickad till Barbadoes och der försåld till slaf. — Se härom vidare Proud’s Hist. of Pensylvania.
