Sida:Scener i Nord-Amerika.djvu/37

Den här sidan har korrekturlästs
— 33 —

sina händer till bön. ”Han var den siste, som vågade tänka på att med vapenstyrka befria oss från utlänningarna; himmelen bevare oss från flera sådana män, ty dylika försök tjena till ingenting, då moderlandet uppgifvit och bortskänkt sina egna barn åt främlingarna; men skam har Sverige för den gerningen!” — ”Du har rätt, Sven,” sade den andre, ”det var föga ädelt förhållande af Carl X att med armarne i kors stå och se på, huru Holländarne kastade under sig de besittningar, som Svenska man med Svenska pengar köpt.” — ”Hade Gustaf Adolf kunnat förutse,” fortfor Sven, ”att denna koloni, hvars stiftelse[1] han så befordrat och uppmuntrat, skulle inom 30 år derefter uppoffras åt de första främlingar, som nalkades våra kuster och påstodo bättre rätt till landet än Svenskarne[2] (Gud förlåte dem en sådan lögn!) —

  1. Om årtalet, då denna koloni anlades, äro författarne ej ense. Somliga af de älsta historie-skrifvarne uppgifva 1628, andra åter 1626; de sednares mening anses i Amerika vara den sannolikaste. Alla öfverensstämma emellertid deri, att år 1631 byggdes af Svenskarne en skans, kallad Fort Christina, som var belägen nära Wilmington, på floden Christina, hvars namn nu blifvit förändradt till Christiana Creek.
  2. Holländarne hade visserligen besökt stränderna af Delaware före Svenskarnes ankomst; men Indianerne lära, enligt flera traditioner, ha förstört alla deras
3