Gamle Anders Lundgren[1] — salig vare han i åminnelse! — berättade mig mer än en gång, huru lyckliga landsmännen voro har i landet, så länge de Svenska ståthållarne styrde öfver dem, huru folket inom kort blef rikt på håfvor och barn, och önskade ingenting högre, än att få försvara landets frihet med sina egna lif. När jag betänker, på hvad sätt vi förlorade vår sjelfständighet, stelnar blodet i mina ådror, och ungdomens häftighet återvänder i mitt bröst, förbannande den man, som nesligt lemnade sig sjelf, sina landsmän och det land han bordt värja, i händerna på en obetydlig fiendtlig skara.” — ”Det var en obegriplig svaghet,” tillade Måns, ”och ringa heder fick Risingh skörda deraf; men han är nu död, och så äro alla de andra pultronerna, derföre frid vare med dem i deras grafvar, ty om de döda bör man ej tala illa!”
Canoen hade emellertid ilat fram öfver flodens yta, och landade blott några få steg från kyrkan vid Wicacoa, ungefär i samma stund, som nyssnämnda dom fälldes öfver den sista Svenske ståthållaren. Solen stod redan högt på himlahvalfvet, då de nalkades stranden, der nästan hela församlingen var lägrad kring
- ↑ En af de första emigranterna från Sverige.
