kyrkan, med tålamod afvaktande stunden, då gudstjensten skulle börja. Karlarne sutto i grupper samtalande om utsigterna för årets skörd och andra sådana för landtman maktpåliggande ämnen; de voro till större delen klädda i skinn, och i kroppsbyggnad ej olika de härdade och starka varelser, som bebo Skandinaviens nordligare trakter. Här och der hade hopar af qvinnor samlat sig, med glädjen i blicken och helsan på kinden. De voro enkelt men snyggt klädda, buro lifstycken och kjortlar af skinn, och hade mestadels både fötter och ben bara. Ej långt från dem hängde på en gärdesgård en mängd af kjortlar, äfvenledes af skinn, som qvinfolken vanligtvis aftogo då de anlände till kyrkan; dessa kjortlar buro det högst egna namnet af ”safeguard petticoats[1].” På något afstånd derifrån lekte skaror af barn, alla födda der i landet, likväl talande ett slags språk, som mera liknade Svenska än Engelska.
Vid Svens ankomst stördes alla de särskilda grupperna, och enhvar skyndade ned till stranden, att helsa den vördade patriarken välkommen bland dem. Barnen trängde sig. omkring honom, för att på gammalt Svenskt vis få kyssa hans händer,
- ↑ Dessa märkvärdiga klädes-persedlar brukades ända till omkring 1750-talet.
