rörde till tårar mången bland de närvarande. Gudstjensten försiggick på samma sätt som hitintills — de högtidliga psalmerna sjöngos med protestantens vanliga andakt — bönerna upprepades med lika många uppriktiga suckar, som vid hvarje annan gudstjenst — predikan andades nu lika mycken sann religion, som alla Söndagar var hörd från samma predikstol; likväl låg i det hela någonting särdeles rörande, som ingalunda hade intagit församlingen den föregående helgdagen. Man skulle kunnat tro, att det vore en gammal lärare i kyrkan eller af alla vördad far, hvars likbegängelse de nu firade. Sådan var dessa Svenskars kärlek till den aflidne konungen, och likväl hade nästan ingen af dem sett honom under lifstiden.
Emot slutet af predikan, hvilken presten egnade till större delen åt det sorgliga ämnet, hade Sven visat flera tecken till den sannaste och uppriktigaste sorg. Mer än en gång uppfylldes hans ögon med tårar, mer än en gång betäckte han en del af de grå håren med sina händer, och då predikanten i sin vältaliga beskrifning målade kung Carls sista ögonblick med lifliga och rörande färger, föll gubbens hufvud ner emot bröstet. Sanslös utbars han ur kyrkan af många hjelpsamma vänner, och nedlades under ett lummigt träd, som växte mellan de grafvar, der endast Svenska