främmande; vi finna det påkostande, lika hemskt att utsäga detta sista farväl, som då vi, ännu barn, fällde varma tårar hvarje gång den kortaste skilsmessa tvungo oss till ett afskedstagande. Lugn har den sednare lefnad varit, som jag tillbragt ibland er, J vänner och landsmän; så är nu äfven min afton. Den döendes välsignelse hvile öfver edra dagar! — Se så, mina barn, lemnen mig nu, jag är van att vara allena med min Gud, och fruktar derföre ej att stå ensam, då hans röst kallar mig till sig ifrån detta jordiska hem. Farväl! Farväl!”
Ogerna lydde de närvarande tillsägelsen; men Måns Rambo och den vördade pastorn i församlingen vinkade åt dem att uppfylla den döendes sista vilja. De skingrade sig omsider småningom, efter att först hafva kysst den gamles hand, hvilket denne tillät utan att göra det minsta motstånd eller gifva något tecken till lif. Så snart alla voro gångna med undantag af Måns, upplyftade Sven sig från marken och fattade häftigt hans hand. ”Fort härifrån!” utropade han med en styrka, oförväntad hos en man i sista ögonblicket. ”För mig hem, innan jag förlorar förmågan att tala. En hemlighet bor i detta bröst, och dör med mig, om du ej skyndar att föra den gamle till sin boning i skogen.” Måns blickade förundrad på den så
