talande, och gjorde såsom han bjöd, utan att tillägga ett ord. Med omsorg lades Sven i samma canoe, som ditfört honom, och Måns Rambo fattade åter i åran och sköt ut ifrån land. Såsom Indianens pil flög den lätta farkosten öfver flodens yta, och tvenne timmar hunno ej förr framskrida, än målet för resan var uppnådt.
Så snart canoen landat invid Svens boning, stego de båda gubbarne derutur, och Måns hjelpte den utmattade vännen att vandra upp till kojan och nedlägga sig på sängen, der en björnhud utgjorde sängkläderna. Sven hade under hela färden ej yttrat ett ord, och förblef äfven stum till dess han befann sig i sängen. Der först tycktes hans lifskrafter uppväckas, och medvetandet af hvad som tilldrog sig omkring honom återvända. Hans första rörelse var att vinka till Måns att träda närmare, och så snart denne nalkats nog nära, att kunna lägga örat tätt intill hans mun, började han med svag röst följande lefvernes-beskrifning, som jag, så mycket möjligt, sökt ordagrant uppfatta.
”Jag är ej den, hvilken jag utgifvit mig vara; mitt rätta namn är långt ifrån det, hvarunder du känner mig. Min far var en stor man i Sveriges tjenst, både aktad och fruktad inom fäderneslandet, så väl som utom dess gränser. En olycksalig passion dref honom i en mörk stund att förföra en ung
