ditt fosterland,’ och denna lag var intryckt med outplånliga bokstäfver i Marias hjerta. Hela den omgifvande naturen erinrade henne om ett Högre Väsen, som vakade öfver allt det hon såg; och foglarnes qvitter, bäckarnes sorl, buskarnes fägring och blommornas rikedom talade till hennes förtjusta sinnen om Skaparens godhet. Denna uppriktiga och lifliga kärlek för Gud, hade, af de ömma föräldrarne, tidigt blifvit plantad hos barnen, men på samma gång, som detta frö slog rötter i de spädas bröst, tändes äfven en brinnande och outsläcklig kärlek för dem, som talat religionens språk till deras hjertan. Fadren och modren blefvo sålunda, i de båda döttrarnes ögon, idealer af allt hvad stort och dygdigt var, från hvilka hvarje ord klingade i de ungas öron såsom orakelsvar från Delphi. Fadren älskade sitt nya fädernesland; var detta ej tillräckligt för en sådan dotter, som Maria, att just derföre högt värdera den jord, som sett henne födas? Med en värma, som mången gång förundrat mig, tog hon redan såsom barn, liflig del i allt hvad gubben talade om koloniens framsteg eller motgångar, och gladde sig lika mycket åt de förre, som de senare gåfvo henne skäl till missnöjen.”
”Med denna familj, men isynnerhet med Maria, blef jag snart intim. Vi voro väl något olika
