Sida:Scener i Nord-Amerika.djvu/50

— 46 —

i ålder, men bägge hade samma fria idéer och åsigter, och njöto lika mycket af hvarandras sällskap. Ett dagligt umgänge liksom sammansmälte småningom våra själar till ett enda helt, som ingenting tycktes kunna åter fördela. Jag hade länge älskat henne med ungdomens lågande passion; men aldrig hade det fallit mig in att begära samma kärlek af henne tillbaka, ty jag ansåg mig ej värdig att äga en sådan qvinnas hjerta. Många dagar, ja månader förflöto, innan jag vågade yppa för henne mina verkliga känslor; men deras utbrott kunde dock ej i längden qväfvas, och darrande bad jag omsider om hennes vänskap för kommande år, fastän jag ej kunde dölja för mig sjelf, att det var mer än vänskap jag begärde. Med mer än vänskap blef jag också belönt, ty hon skänkte mig sitt hjerta. Liksom två flammor i nära beröring, snart förenade i en enda skön och herrlig låga, att de icke mer af något menniskoöga kunna särskildt skönjas — så voro äfven våra hjertan från denna stund förenade. Hvad var verlden med alla dess bekymmer och mödor för oss? Jorden tycktes ej längre svänga sig kring sin axel, dagen glömde att gå till hvila. Allting för oss var ett nu; forntid, samtid och framtid lågo i den närvarande stunden. Och salig var denna stund, fastän kort såsom sommarnatten i norden. Vi njöto den, men likväl alltför hastigt; lifvets sälla