med ande-verlden, och ägde förmåga att förutsäga kommande öden. Hopar af lättrogna kommo dagligen till min boning, för att lyssna till den föregifne profetens ord; och, jag blyges att bekänna det, med lögner och en föregifven andakt lyckades det mig, att hos folket befästa mitt anseende såsom spåman. Det var likväl endast hungern, som påtrugade mig denna roll; och blir detta möjligen en ursäkt, så tag den för god”
”En afton, då jag var allena, kom en fattig, sjuklig och utmagrad qvinna till min dörr och begärde inträde, för att få höra sina öden spådda. Rösten var mig väl bekant, men som hon ej ville visa mig sitt ansigte, kunde jag ej se hvem hon var, ej heller frågade jag mycket derefter, ty hon föreföll mig så fattig, att hon tycktes snarare behöfva hvarje styfver till sitt eget uppehälle, än kunna dela något med en annan, för att få blifva spådd. ”Hvad kan du vilja veta?” frågade jag henne, och beslöt inom mig, att ej vid detta tillfälle taga någon betalning för min andliga förrättning. — ”Säg mig,” svarade hon, med en låg och darrande stämma, ”kan jag någonsin hoppas få förlåtelse för mitt brott?” — ”Ja,” svarade jag, för att trösta den arma qvinnan. ”Ehvad ditt brott också må vara, skall det dock förlåtas dig, och det till och med ganska snart” — ”Äfven om