brottet vore af den mest rysliga beskaffenhet, om jag skulle ha mördat, gjort värre an mördat min älskare, min bästa vän?” frågade hon, under tilltagande darrning. — ”Jag säger dig, qvinna, äfven detta brott skall förlåtas dig.” — Knappt hade jag yttrat dessa ord, förrän hon med ett gällt skri utsträckte sina armar och föll sanslös ner. Jag skyndade att upplyfta henne, och — föreställ dig min förvåning! — det var Maria, den länge förlorade Maria. Sorg och ånger hade verkat en ryslig förändring i detta fordom så sköna ansigte, och åren hade tillaggt sina härjningar, så att föga återstod af min Maria. Hon var mig dock ännu kär; och då jag, med den utmagrade kroppen i mina armar, blickade på henne, som i min ungdom ägt öfver mig ett sådant välde, att jag begick ett steg, som inga år kunna utplåna, kunde jag ej återhålla en bitter tår — det var den första, sedan jag vid Marias sida gråtit öfver hennes fars död. Hon var väl skulden till alla mina lidanden och missöden; men var hon sjelf lyckligare än jag? var hon ej mera att beklaga? En kyss på hennes bleka läppar slutade mina betraktelser — men ve! dessa hvita läppar buro dödens kyla. Jag förde min hand till hennes hjerta — det hade upphört att slå. Maria var ej mera i mina armar; der låg endast ett kallt och förstäldt lik. Synen var mig för hemsk
Sida:Scener i Nord-Amerika.djvu/55
Den här sidan har korrekturlästs
