matta ögonen syntes liksom genom en tunn dimma, glänsande, men brustna. Uttrycket omkring munnen var lugn och belåtenhet — huru lätt måste icke en sådan död vara, då öfvergången från lifvet förrättas så omärkbart och hastigt! Pannan var nästan bortskymd af den vida björnskinnsmössan, som gick tätt intill ögonbrynen. Med högra handen på hjertat tycktes han med armbågen uppehålla den åt yttre sidan af sängen lutande kroppen, och i den venstra höll han med sammanböjda fingrar det hemlighetsfulla papperet.
Med tårfulla ögon betraktade Måns Rambo länge och tyst den aflidne vännens jordiska qvarlefvor, och skänkte åt hans minne en värdig offergärd i utbrottet af den sannaste och uppriktigaste saknad. Han påminte sig derefter, att han hade en pligt ouppfylld, som den döde ålaggt honom och hans eget löfte helgat.
En eld uppgjordes snart af några torra qvistar, som sprakade lifligt i den stora spisen. Den hvita lågan hade knappt upprest sig från den itända veden, förrän Måns med långsamma steg nalkades liket och öppnade den redan kallnade handen. Papperet, som han tog derifrån, var både skrynkladt och nedsmutsadt, och hade form af ett bref. På en af de yttre sidorna syntes ännu några skrifna bokstäfver, men de voro så utnötta, att ingen kunde
