läsas; på den motsatta sidan åter voro märkbara spår af ett adligt sigill, hvaraf likväl så ringa återstod, att till och med den vurmigaste antiquarius skulle ha förtviflat att ej kunna utreda, hvilken ädel familj det tillhörde. Det var ej utan darrning som Rambo öppnade brefvet; men denna rörelse förvandlade sig snart till en vild bestörtning, då hans ögon hunnit fatta innehållet. Hans läppar bleknade, hans hand föll vanmäktig emot bordet, och hela hans kropp skalf vid den oförväntade nyheten. Sjelfva rösten förlorade sin styrka, och han förmådde endast under snyftningar och tårar utropa: ”Barmhertige Gud! är det han?”
Några minuter förflöto, innan Måns Rambo åter hade hämtat nog styrka, för att uppfylla sitt löfte och kasta papperet i elden. Lågorna slukade begärligt den åldriga skriften, liksom fruktande att den kunde undanryckas dem, och lemnade den ej förr, än i svarta askan. Måns följde med blicken troget lågornas alla härjningar, och tycktes ifrigt deltaga i hvarje framsteg, som elden gjorde i papperet. Omsider, då offret var förtärdt, och löftet sålunda uppfyldt, nalkades han ånyo den aflidnes säng och aflyftade sakta björnskinns-mössan från dess hufvud, och se! ...... på pannan stod tydligt att läsa ett inbrändt R.
