Antoine och hans älskarinna föregick. Leontine tycktes knappt andas, hela hennes själ var upptagen i det tragiska mötet; — hvarje ord af den olycklige och till förtviflan drifne Quarteroonen skar ett djupt sår i hennes hjerta; — hon hörde honom beskrifva, i hvilket förakt han och alla andra med Neger-blod i ådrorna stodo hos de hvita. Detta var för mycket för den unga qvinnan, krafterna öfvergåfvo henne, och under utropet: ”Jag är förlorad!” föll hon afdånad i Eduards armar. Bestört och i momangen förvirrad, tryckte han henne till sitt klappande hjerta; han kände äfven hennes slå lika häftigt — var det för honom, som detta hjerta rördes? Han såg tårar i hennes mörka öga,
”Love half regrets to kiss it dry[1],” —
för hvem gjötos dessa tårar? Han ryste vid åsynen af hennes dödsbleka kind och vid fattningen af den iskalla handen — o! för hvem var det, som rosorna lemnade kinden och en dödlig köld intog hennes lemmar?
Då Eduard återkom från sin första öfverraskning, upplyftade han den afdånade och bar henne ur salen, understödd af några unga män, som sprungit till, dels af nyfikenhet vid det ovanliga
- ↑ Byron.
