hvars sällskap äfven tiggaren blyges, om han är lycklig nog att ej draga sitt ursprung från en Neger. Grymma och omenskliga fördom hos ett ädelmodigt och upplyst folk! hvartill tvingar den icke de menniskor som födas med Negerblod i ådrorna? Dygd och religion förtrampas af denna lika ovärdiga som syndiga fördom; ty vi menniskor ha ingen rätt att straffa barnen för föräldrarnes skull. Bjuder ej religionen oss att behandla menniskor i allmänhet lika, att vörda i dem — menskligheten? Skulle man tro det möjligt, att i något menskligt bröst den tanken kunde uppstå, att dessa olyckliga Quarterooner ej äro menniskor såsom andra? Och likväl förskjutas de af de Hvita, såsom förbannade varelser; deras sällskap afskys såsom en smitta; med deras heligaste känslor gäckas man; skrattar åt deras dygd och gudsfruktan. Ännu mera, ännu värre, de hvita stifta till och med lagar, som afskära dem för alltid all förening med det öfriga menniskoslägtet.
Dessa voro de tankar, som framställde sig för den beklagansvärda Leontine, när hon blifvit lemnad allena. Hon såg nu, hvilken oöfverstiglig mur, ödet upprest emellan henne och målet för hennes ifrigaste önskningar. Hon var en Quarteroon — i dessa fyra ord låg en dödsdom uttryckt ...... Men nej, det kan ej vara så; dessa föreställningar
