äro en dröm, hvars rysligheter snart skola skingras. Så tröstades hon af ett mildt hopp, och gladde sig åt morgonens ankomst, för att af den gamla slägtingen, som nu intagit modrens ställe, få höra försäkras, att någon verklig vanära och skam icke fästades vid en Quarteroon. Det ligger i menskliga naturen en fallenhet att hoppas och tro det omöjligt, för hvars blotta möjlighet vi redan på förhand fasa, ända tills den fruktade möjligheten står framför oss en öfverraskande och omisstaglig verklighet. Brottslingen i sitt ensliga fängelse hoppas gerna i sista ögonblicket, att hans dödsdom skall bli mildrad och brottet förlåtet. Nunnan, som brutit emot klostrets stränga reglor och glömt sig såsom Christi brud, tror ännu, då hon föres till den trånga graf, der hon skall inmuras och lefvande nermyllas, att morgonen snart skall uppgå, och den förskräckliga drömmen fly, som skuggan undan ljuset; — men morgonen gryr ej för dem, Hoppet blåser ut sin fackla, och i det dystra mörkret formas en hemsk gestalt, som ler åt de bedragna, och hvars namn är — Förtviflan. Så gäckade Hoppet äfven vår Hjeltinna med ett falskt sken, så lefde hon några timmar i en tanke-verld, som hon skapat at sig sjelf. Ankomsten af en oförväntad, främmande person, skingrade dessa glada drömmar.
