I rummet inträdde ett äldre fruntimmer. Hennes blick var hög och frånstötande, men tycktes likväl för ögonblicket något mildrad af en viss nyfikenhet att se den person, hon besökte. Hon blef snart varse den på en soffa liggande sjuka och stod några minuter stilla, och tyst betraktade henne. Omsider afbrytande tystnaden, som syntes besvärlig för båda, började hon i en ton, långt ifrån passande till en sjuk: ”Detta är således den förtjusande Siren, som förleder sonen till olydnad emot sin mor!”
”Ni misstar er, min fru,” svarade Leontine, förskräckt af denna hårda anklagelse; ”jag har ej förledt någon son till olydnad emot sin mor; Gud bevare mig derifrån!”
”En osanning måste således äfven läggas till brottet!” utropade den främmande med stigande hetta. ”Känner du, unga flicka, en viss Eduard .....? Du rodnar, falska och föraktliga varelse, för detta namn, som var obefläckadt förrän du nedsölade det genom din bekantskap med honom. Darra, ty vedergällnings-stunden är inne — jag är hans mor!”
Kall, nästan liflös, åhörde Leontine detta hotande språk och gjorde många fruktlösa försök att försvara sig och bedyra sin oskuld, men tungan tycktes af förskräckelse ha stelnat och ville ej
