låna henne sin hjelp. Hon förmådde ej röra sig från stället, och liknade mera en död än en lefvande varelse, likväl undföll intet ord hennes öra, och hvartenda ljud inträngde djupare i det redan förut sårade bröstet, än någon pil från den skickligaste Indians båge.
”Som en lömsk orm har du slingrat dig omkring min sons hjerta,” fortfor den förtörnade modren, ”och insöft honom med din slippriga tunga. Ve din qvinnolist! den är värdig afgrunden, den är värdig dig och ditt af alla menniskor förbannade slägte. Du är en Quarteroon — säger detta ej tillräckligt? Af dig, hvad kan väntas annat än laster och brott? Blotta granskapet af dig medför en pest-luft, från hvars smitta den rättfärdige ber Gud bevara sig. Att vidröra dig, är värre än döden — o, min son! huru kunde du så förglömma din rang, dina förfäder, dig sjelf! .... Men vet, unga qvinna, att denna djerfhet af dig, skall ej lemnas ostraffad. Det finnes många medel att bringa dig till evig tystnad, om jag blott ville så förnedra mig; men för sådant skall mitt samvete bli fritt. Ett annat, mera lämpligt och mera passande för mitt värde och din ovärdighet, torde en gång af mig begagnas, om du ej från denna dag upphörer att emottaga besök af min son. Du
