gissar förmodligen redan hvartåt jag syftar, ty lagens bokstaf plär icke vara er, Quarterooner, obekant. Om tvenne vittnen kunna fås, som intyga att en Quarteroon på något sätt förolämpat en Hvit, har denne rätt att med piskslag sjelf afstraffa förbrytaren. Du förstår mig? med piskslag .... då vi mötas .... af denna hand, så sannt som Gud är till!” — Med dessa uttryck lemnade den uppretade qvinnan rummet.
För Leontine syntes nu ej någon förhoppning. Hennes verkliga belägenhet stod i en ryslig drägt för hennes åsyn. Hon var endast en föraktad och afskydd varelse, med hvilken man fick förfara efter behag, och som på två vittnens intyg kunde bestraffas med nesliga piskslag för sådana fel, som oftast blott skapats af den förnärmades inbillning. ”Piskslag!” utropade hon snyftande. ”Hvad brott har jag begått, att förtjena denna rysliga förnedring?” — Minnet af Eduard förde henne ändå snart ifrån dessa en dygdig och oskyldig qvinna förkrossande tankar till honom, som blifvit allt med henne, och som, så tillsägande, sammanflätat sig med hennes existens. En häftig strid föregick i hennes innersta. Ögonen fästade hon orörliga vid marken, och kroppen skälfde, liksöm axet efter en vindstöt. Emellanåt föll en brännande tår från det fyllda
