Österländerna, då enkan tvingas af en blind religionskänsla, att bestiga det bål, som blifvit upprest af en fanatisk folkhop, för att uppbränna den döde makens ben och se henne äfven förtäras af samma lågor.
”Jag mår nu bättre,” svarade hon, på Eduards oroliga fråga om hennes tillstånd. — ”Det fordrades väl någon tid att vänja ro mig vid min nya belägenhet och uppoffra allt, som varit mig kärt här på jorden; men striden är öfverstånden, jag klagar ej mera öfver mitt hårda och orättvisa öde.”
”Hvad menar du, älskade flicka?” sade Eduard i en ton, hvarpå tydligt hördes, att han var alldeles okunnig om hvad som tilldragit sig.
”Eduard! obekant med landets lagar,” svarade hon med en bestämd och uttrycklig röst, ”och med våra landsmäns fördomar, gaf jag fritt lopp åt en känsla, som utgjorde min enda jordiska sällhet, den att älska dig. Jag anade icke, att någon mensklig makt fanns till, som kunde upplösa eller sönderslita det band, som tycktes vara gjordt för våra hjertan. Men en sådan makt finnes och kräfver nu sin rätt .... Eduard, vi kunna ej tillhöra hvarandra, en bottenlös afgrund åtskiljer oss. För oss är kärleken ett brott, vet .... att jag är en Quarteroon.”
