stigit till den aldrig förr uppnådda höjden af 31 fot öfver lågt vattenmärke.
Mot aftonen andra dagen syntes ett större trähus komma flytande på floden. Från taket sträckte förgäfves en döende mor med tvenne barn sina händer till himmeln, anropande dess hjelp. Barnens ångestrop hördes emellanåt, då ej modrens högljudda böner och förtviflade skrik nedtystade alla andra ljud. Hos åskådarne ömmade hvarje bröst för denna såsom förlorad ansedda familj; men egen fara hade förlamat alla krafter, all själstyrka — intet enda försök gjordes, att frälsa den öfvergifna qvinnan och hennes stackars barn.
Huset hade redan flutit nära två mil från Lawrenceburg, och med hvarje minut gick det djupare i vattnet, allt efter som det uppfylldes deraf. Det nalkades nu en punkt, der strandens tvära utböjning tillskapar ett starkt strömdrag, nu farligare än någonsin, i anseende till vattnets större massa och således äfven förökade häftighet. En säker undergång förestod de olyckliga; huset var för mycket vattenfullt, för att kunna passera detta strömdrag, och ingen räddande hand syntes i denna nödens stund. Med förtviflan tryckte modren barnen till sitt sköte, sjelf liggande på knä med händerna sammanknäppta till bön. I denna stund antvardade hon sig och sina barn i Hans hand,
