vi kunna dock lätt föreställa oss, huru rysliga dessa stunder voro, och jag är öfvertygad, att mången ung qvinna, som hört omtalas Leontines historia, af medlidande fällt ymniga tårar öfver det osägliga qval, som träffade hjeltinnan af denna korta berättelse. Ännu några steg låt oss följa hennes öden, och sedan för alltid taga afsked af detta offer för en blind fördom.
Natten hade redan kastat sin slöja öfver jorden, då en okänd man, insvept i en vid slängkappa, och med en hatt djupt nedsänkt öfver ögonen, syntes vandra fram och tillbaka under Leontines fönster. Tvenne timmar hade förflutit, sedan han först der varit synlig, och när klockan förkunnade, att den tredje var ingången, märktes en oro i hans gång, som snart utvecklade sig i våldsamma åtbörder, och slutligen i ett häftigt knackande på porten. En gammal slafvinna öppnade genast glasdörren och igenkände, vid första ögonkastet, den främmande.
”Hvar är .....” frågade Eduard, ty han var denne främling.
Hon tillät honom ej att sluta sin fråga, utan afbröt den med ett högljudt utbrott af sorg: ”Store Gud! är det herrn? Miss Leontine är försvunnen. Ingen vet hvart hon tagit vägen, eller hvarföre hon rymt ifrån oss. Och min stackars gamla