städer, såg man då en qvinlig varelse, klädd i fattigdomens torftiga drägt, med fladdrande hår och ett af hunger bleknadt ansigte. Blicken ur de infallna ögonen var äde men vild, och hennes häftiga och ostadiga gång öfverensstämde dermed. I en småstad var det naturligt, att åsynen af en sådan olycklig menniska, måste göra uppseende. Man förmodade att hon var fattig och saknade bröd; men hon log endast åt invånarnes välmenta anbud och sköt från sig deras erbjudna näringsmedel. Man öppnade ett gästfritt hem för henne; hon önskade ingen annan fristad, än den vilda skogen. Man öfverhopade henne med frågor; hon besvarade dem icke, och låtsade sig icke märka, att sådana gjordes henne. Det var endast ett ämne, som tycktes sysselsätta hennes tankar, och öfver detta grubblade hon både dag och natt, både gående och sittande, både i tal och i sång. Hvarthän hon styrde sina fjät, hördes blott ett enda språk öfver hennes hvitnade läppar, och detta thema, som alltid yttrades i en klagande ton, var: ”Fördom — obilliga, orättvisa, omenskliga fördom!”
På detta vis tillbragte hon dagar och veckor, och inplantade småningom hos folket i trakten en vidskeplig vördnad, som ännu lefver i dess minne. I hennes sätt att vara, rådde väl en vildhet, som förrådde, att hon förlorat förståndet, menniskans
