skrifwa wåre gamle trogne läromestare/mechtig; hender manus; lender/ regiones; stender/ status; benda/ tenda/ kempa/ nemna/ nemd etc. fast orden komma af macht/ hand/ land/ stand/ band/ tand/ kamp/ namn/ draga. Skolande wi aldrig få hos the gamla något/ å i thessa och thylika ord. Men at jag sammaledes med the gamla skrifwer/ räddhoge/ trädde/ äst/ kiärlek/ si thet kommer af rä-das/ trä-da/ är-ro/ kiä-ra. Ther ser man at e är purum: och at dd/ st/ r/ äro intet hema wistandes och stendige/ utan kommande och farande.
Thet kan någor påstå och säija; skrif mig orden som the lyda: som i börjonne påmintes/ och lades för en fast grundwal/ och wårt språk prisades för. Låt mig ock här få å när å höres. Hwilket skiäl hos mig war af then wicht/ at jag ock ganska lenge skref å ther å höres; som ses af min Psalmbok/ tils jag icke så longosedan blef bätre underrettader. Min hastighet och oförsichtighet at få andra/ och taga å för e/ som mest ther utaf/ at jag war wahn wid Wankifs Bibel. Si then har gått ifrå alla the förra Biblarna/ och antagit ä å istället för e och o. och af honom är willerwallan kommen. Och nu swarar jag til insagon. E lyder egenteliga som å/ när thet står i thet stelle och med sin medlydning/ som nu sades. Så at thet hafwer här intet fått något fremmande eller oechta liud. Hwad? Skulle man skrifwa å när bokstafwen så lyder/ skulle wi ock skrifwa; fadär/thät/thän/mäd/ Härrän/ Dominus, himmäl/ frästälsär/ tentationes, syndär/ peccata. Och när någre af the gamla munkar hade så skrifwit/ hafwa effterkommanderne thet retteliga rettat. The gamlas myndighet är stor/ blifwer doch större och oemotsäijeligare/ när then hafwer skiäl och beskedelighet med sig. War therföre/ min wen/ intet för nyfiken och bråklok at ifrå them.
Hwad wilje wi säija? Wi Swenske och andra utsäija/ åt minsto nu för tiden/ jemwel på Latinska och Grekiska orden hos oss. Pater, noster, omnes, peccatum, terra, dexter, templum, ςέλλω mitto: ther lyder
