är min sköld/ och mine helsos torn/ mitt beskerm/ och min tilflycht/ och min Frelsare.[1] Tu äst/ HErre/ min tilflycht/ ett starckt torn för mina fiendar.[2] Så at/ som then förra förmätna tornresningen them åtskilde/ så skulle thenna them weldeligen sammankalla/ och kiärligen förena. Och när the således/ förmedels thetta Tornet/ här i lifwe/ genom en kräfwande tro/ inbyrdes kiärlek och fast hopp/ nalkades Gudi i himmelen/ så kommo the sedan/ effter thetta mödosamma lifwet/ thit/ ther som en stor skare är/ then ingen rekna kan/ af allom tungomålom/ som stå för stolen och Lambena klädd i hwit kläder/ och palmer i theras hender; ropande med höga röst och säija; Salighet Honom/ som sitter på stolen/ wårom Gudi och Lembena.[3]
§. 4. Och hafwer Gud fordom/ förmedels sin Son/ Ordet/ och sina heliga Propheter och Apostlar/ förkunnat sin heliga wilja igenom sikna heliga tungomål/ och i Skrifften oss lemnat. Hafwer them jemwel så offöryckt och oförkrenckt bewarat/ och in til werldenes enda så bewara wil; at ock icke then minste bokstafwen warder förgången/ icke heller en prick af lagen.[4]
§. 5. Och finner man giörligen/ hwad här med i hwartiden skedt är. Nemliga: "När Gud är sinnad at stichta i ett land rike sin dråliga werck/ plägar han, näst förut/ låta thess rikes tungomål så sitt fullkomliga lag och skick/ och sin tecka behagelighet." Hwar igenom Gudz underliga försyn thy folcke uppenbarad warder: Gudz besynnerliga godhet ther rönter: Gudz församling ther merkeliga upbygd och beprydd: och folckets och rikets welstånd och salighet med diger frägd uprettad och herligen förkofrad. Hwilket widlöffteliga mödlöst bewisas kunde. At nu kortteligen ther om röra.