— 12 —
ÄNGELN.
Det är jordens öde.
TORNVÄKTARN.
Jag kunde icke hjälpa. Och jag blef sjuk af medlidande. — Jag hatade människorna, alla som hade makt.
ÄNGELN.
Var det kärlek i hatet?
TORNVÄKTARN.
Jag vet icke. — Jag lefde i feber. Den minsta oförrätt mot andra satte mitt blod i kok.
ÄNGELN.
Icke mot dig själf?
TORNVÄKTARN.
Jo, mot mig själf också. Men jag tänkte mera på andra. Jag var sjuk af längtan efter rättfärdighet. Och jag misströstade om världen och mig själf. — Då flydde jag hit till tornet. Jag glömde att arbeta, glömde människorna, som jag ville hjälpa.
ÄNGELN.
Och sedan har du lefvat här?
TORNVÄKTARN.
Hela mitt lif. — Jag har gjort mig hård och kall. Jag hade ett lifs arbete för mig. Och detta lif har jag förspillt. Och nu är jag gammal.
