— 14 —
ÄNGELN.
Det är människans största synd. — Men välan. Följ mig!
(De draga sig in mot kulissen.)
ÄNGELN (blåser i ett horn).
Se och lär!
ÄNGELN (försvinner).
(Musik. SVARTE-PETTER kommer in genom torngluggen.)
SVARTE-PETTER (ensam).
Det är underligt nog att se ändå,
Hur i världen det går med de storas dyrkan.
Bara för ett tusen år se’n eller två
Skulle ingen ha fått mig hit opp i kyrkan.
Då bodde de kristna i grottor och hål,
Deras läror häddes som otrons alster,
Deras män och kvinnor brändes på bål,
Och presterna flåddes och stektes på halster.
Min storvizir hette Cäsar i Rom,
Han klädde sig i purpur och lefde kräsliga.
Hans hand var blodig, hans hjärna tom,
Hans bragder berömda i världen och gräsliga. —
Till makten kom sedan den nya tron,
Dess män och kvinnor blefvo magnater,
De satte en påfve på Cäsars tron,
Och deras prester blefvo prelater.
När tusen år förgått eller så,
Och de riktigt kände sig herrar på täppan,
Då börja’ de också att steka och flå
Och skaffa sig pängar och mat i skräppan.
