— 15 —
Se’n dess har jag blifvit kyrkans vän,
Dess stor-prelat och öfverste-påfve.
Och om solen aldrig komme igen,
Jag gärna mitt svartaste hjärteblod gåfve.
Här uti halfdunklets vinklar och vrår
Binder jag säkert mänskornas själar,
Herskar i dag som i tusende år,
Fostrar i mörkret ett slägte af trälar.
(Blåser i en pipa. Nissar och troll församlas omkring honom.)
SVARTE-PETTER.
Mina barn, kom hit och ställ er i ring
Och låt oss språka litet på nyårs-natten.
Det har händt på jorden en massa ting,
Som kan göra oss glada af bara katten.
Dagligen hör jag om kungar och pack,
Som hota hvarandra med krut och kanoner.
Folken buga och skynda med tack
Att lossa på pungen och skramla millioner.
Väl ha de petat mig undan en gång,
Nekat mig konungslig vördnad och dyrkan,
Tagit mitt rike och gett mig en trång
Värld, där jag herskar i tornet på kyrkan.
Men jag beklagar mig inte ändå,
Mången regering kan hafva det värre.
Dyrkad af alla, men erkänd af få
Är det dock jag, som är världens herre.
Säg mig, du nisse, som för mitt bud,
Hur står det till i den syndiga världen?
Har den glömt bort, att makten är gud,
Och att rätten sitter på spetsen af svärden?
