— 19 —
»Gamla Svea» är mosterns namn,
Hon är putsad och fin, men slug och förveten,
Hon sträcker åt landet sin skrumpna famn
Och jollrar i barndom om sedligheten.
Barnkammare har hon för stora och små:
Där tar hon emot sina äkta söner
Och lär dem att fyra är två gånger två
Med flera uppbyggliga texter och böner.
Leksaker har hon och granna band,
Och tuppen värper dem utanpå rocken.
De ge respekt i Svithiods land,
Och mången har sålt sin själ för en tocken.
Kommer en man och säger ett ord,
Som han inte har lärt af moster på stolen,
Tycker han ej, att vår gamla nord
Är det bästa land, som fins under solen,
Då reser sig gamla Svea på tå
Och väldigt i skolklockan rycker och ringer.
Den fräcke får genast i skamvrån stå,
Och alla de öfriga peka finger.
SVARTE-PETTER.
Det är underligt, när man tänker ändå
På den gamla beprisade nordiska kraften.
Ty alla vilja se yxorna gå,
Men ingen fins, som törs hålla i skaften. —
NISSARNE.
Lefve Svarte-Petter!
SVARTE-PETTER.
Tack, mina barn! Det gör riktigt godt,
När jag hör er hurra, i gamla kroppen.
