Scenen föreställer det inre af ett kyrktorn. I fonden
en öppen glugg, genom hvilken synes ett vinterlandskap.
TORNVÄKTARN (kommer in).
Det är inte trefligt att vara ensam i tornet. Det suckar och jämrar på vanliga nätter. Men på nyårs-nätterna är det värre än vanligt. Gud vet, hvad det är för särskildt med den här nyårs-natten. Jag känner mig så konstig i kroppen, som om all världens olyckor stämt möte i det här gamla tornet.
(Klockan slår med starka tydliga slag elfva.)
Nu är det min tur.
(Blåser i luren. Sjunger sedan på en gammal melodi.)
Slut det lidit har på dagen,
Nu är klockan elfva slagen.
Skydde Gud för mord och brand,
Skydde Gud båd’ stad och land.
(Talar.)
Tyst, nu rör det sig omkring mig igen. Jag törs aldrig vara här ensam. Det rasslar och prasslar i hvar enda vrå. Där nerifrån hör jag röster af andar och troll. Men när jag kommer opp, är alting försvunnet. Jag får aldrig se någonting.
