— 7 —
TORNVÄKTARN.
Ja, du har rätt. — En natt som denna borde minnena lägga sig till ro. Men de göra det inte. Det är, som om de i stället vaknade upp med fördubblad kraft.
HUSTRUN.
Tiden läker alla sår.
TORNVÄKTARN.
Inte fullkomligt. Det behöfs bara den ringaste anledning — något mindre än intet — för att de skola gå upp igen.
HUSTRUN.
Tala då, tala. Det skall gifva dig frid.
TORNVÄKTARN.
Hvad skall jag säga åt dig? Det fins intet, som inte du vet.
HUSTRUN.
Allt hvad du säger, är nytt för mig.
TORNVÄKTARN.
Ja, jag vet, jag vet. Du har varit mig en trogen hustru och vän. Men jag kan inte jollra mig själf till ro. — Tag bort gröten. — Gå ned. — Jag behöfver vara ensam med mina tankar.
HUSTRUN.
Störas dina tankar af mig?
TORNVÄKTARN.
Gå, säger jag. I sin sorg är hvarje människa ensam.
