flottholme är skildt stadgadt, att eganderätt till sådan holme tillfaller den, hvilken fäster densamma vid sin strand. Detsamma gäller, om holme utan egarens tillgörande fäster sig vid stranden.
Hafva skilda personer tillhöriga saker eljest, såsom exempelvis utan någonderas tillgörande, så sammanfogats, att åtskiljande ej kan ske utan skadande af den ena eller andra saken eller utan opropotionerlig kostnad, vidhandengifves den tillämpliga normen af den visserligen i annat sammanhang[1] uttalade rättssatsen, att det som naturligt hör samman ej må så söndras, att återstoden onyttiggöres. Är den ena saken i det sammanfogade hufvudsak, det andra bisak, har hufvudsakens egare rätt att lösa bisaken; eger ej ett sådant förhållande rum, tillkommer lösningsrätten den, hvilken besitter det sammanfogade. Lösningsrätten kan göras gällande såväl till afvärjande af en vindikationstalan, som själfständigt; den måste göras gällande gentemot den andres vindikationstalan, vid äfventyr att denne eljest eger lösningsrätt. Å andra sidan öfvergår eganderätten först genom värklig lösen; den, som är skyldig att taga lösen för sin sak, eger således, såvidt vindikation skulle stått honom öppen där sammanfogningen icke skett, göra vindikationsanspråket gällande äfven mot den, till hvilken eganderätten till den andra saken efter sammanfogningen öfvergått. Vill emellertid vid vindikation icke någondera sakens egare lösa, eller är det sammanfogade icke i någonderas besittning, såsom där det innehaves af tredje man som lån eller inlag, uppstår samegendom till de sammanfogade sakerna, hvarvid samegarenes kvotdel bestämes af sakernas värde vid sammanfogningen.[2]
Sammanblandning eger rum, då vätskor sammangjutas, metaller hopsmältas eller fasta kroppar eljest bringas i flytande tillstånd och sålunda blandas med hvarandra, men
