likaledes då torra, till kvantitetssaker hänförliga ämnen hopföras till en massa. Ett direkt stadgande om värkan af sammanblandning är gifvet endast för det fall, att under flottning sammanblandas skilde egare tillhörigt virke, som saknar märke, så att icke kan utredas, hvem virket tillhör. För detta fall gäller, att sådant virke skall fördelas emellan samtlige virkesegare i mån af det belopp, enhvar visar sig hafva förlorat af då flottadt virke.[1] Såvidt ett urskiljande, resp. afskiljande är möjligt och kan värkställas utan oproportionerlig kostnad, värkar sammanblandningen icke å eganderättsförhållanden, utan den, som besitter sakerna, eger företaga och den andre fordra afskiljande, hvars kostnad drabbar den, som vållat sammanblandningen. Om ingendera varit vållande, synes enligt analogin af hvad vid skifte gäller kostnaden böra bäras af hvardera i proportion till värdet af hans egendom.
Kan ej afskiljande ske och föeligger icke heller specifikation, eger ett förhållande rum, som är analogt med sammanfogning. Enligt de för denna gällande grundsatserna blir i sådant fall antingen den ena eller andra sakens egare ensam egare till det hela eller ock hvardera samegare till det samma. Där den ena af de sammanblandade sakerna är af den beskaffenhet, att densamma har karaktären af en bisak i förhållande till den andra, synes dock säregenheten hos sammanblandningen medföra, att eganderätten till den förra saken alltid öfvergår till egaren af hufvudsaken och i stället träder endast rätt till godtgörelse för värdet. Den åskådning, som ligger till grund för nu nämde rättsats, leder ock därhän, att samma åföljd inträder, där den ena saken eljest är af alldeles underordnad betydelse gentemot den andra. Sammanblandningen företer jämväl i fråga om bevisningen en väsentlig olikhet i förhållande till sammanfogningen. Där nämligen med en sak, som befinner sig i egarens besittning, sammanblandats en annan tillhörig sak, så att jämväl det hela befinner sig i den förres besittning,
- ↑ K. F. angående flottning den 24 mars 1873.
