att antingen platsen för fyndet utmärkes och om detsamma lyses d. ä. tillkännagifves för jordegaren och kringboende[1] eller ock fyndstället bevakas. Hittas skatten af någon under utförande af arbete för annans räkning, tillkommer den förre likväl ensam hittareandelen[2].
Är skatten gammalt konststycke, hvarunder inbegripes forntida mynt, vapen, redskap, kärl, prydnad eller annan fornsak, skall det hembjudas kronan till inlösen, i hvilket afseende saken i oförändradt skick jämte uppgift om fyndplatsen m. m. bör öfverlämnas till kronobetjänt eller guvernören. Inlöser kronan det hittade, erhåller upphittaren lösen efter sakens värde, tillökt med en fjärdedel; i motsatt fall tillhör saken honom ensam. Angifves däremot icke fyndet, förvärkas det upphittade till kronan, och talan om dess utgifvande kan föras äfven mot tredje man, som åtkommit det samma med kännedom om att fyndet icke behörigen anmälts. Sådan hembjudsskyldighet gäller äfven i fråga om annan än nedgräfd skatt[3].
34 §.
För att trygga säkerheten i de förhållanden, som bestå i rättens form, har 1734 års lag genomfört grundsatsen, att frågan om ett sådant förhållandes materiella rättmätighet icke får för allan tid stå öppen. I sådant syfte gäller, dels att vissa rättsärenden, såsom testamente och arfskifte, skola inom viss tid klandras. vid äfventyr att de eljes medföra den med dem afsedda rättsvärkan, oberoende däraf om rättsärendet i och för sig var giltigt eller icke, dels att rätt arfvinge bör inom viss tid anmäla sig att tillträda fallet arf, så framt icke hans arfsrätt skall gå förlorad och arfsrätten öfvergå till fjärmare arfvinge, som behörigen anmäler sig att tillträda arfvet eller ock vare sig mot borgen eller utan
