mannen, räknades natt och år alltid från hennes död. Detsamma gälde föryttring af syssloman eller eljest obehörig, där rätte egaren var utrikes faren. Genom Kgl. Förklaringen den 14 maj 1805 förlorade emellertid lagfarten förenämda värkan och i dess ställe trädde viss tids häfd.
Enligt sina ordalag afser åberopade lagförklaring, som emellertid faktiskt var en genomgripande lagändring, endast att bestämma den tid, inom hvilken klander å åtkomst af fastighet bör väckas, för att icke vidare talan å åtkomsten skall vara afskuren. I fråga om sin värkan är således den viss tids häfd, lagförklaringen infört, likstäld med den genom fastan slutförda lagfarten; i stället för lagfarten är blott satt en tidsbestämning. I följd af bristande förstående af lagen och den äldre rätten blef häfden härjämte dels utsträckt till andra fång än öfverlåtelse inter vivos, dels inskränkt till sådana fastigheter, som kunna föryttras af enskilde, hvarutom den under inflytande af romersk-rättslig doktrin gjordes beroende af god tro. Häfden är altså fortfarande, icke ett angreppsmedel, utan ett försvarsmedel för egandebesittare af fastighet. Den skapar icke eganderätt, utan afskär all undersökning om giltigheten af ett till stöd för besittningen åberopadt eganderättsfång, hvarigenom egenskapen att hafva öfverfört eganderätt säkerställes hos fånget, oberoende däraf om de materiella betingelserna för denna värkan förelegat vid detsamma eller icke. Häraf vidhandengifvas förutsättningarna för viss tids häfd.
Första vilkor för denna häfd är egandebesittning. Men icke hvarje egandebesittning är af beskattenhet att medföra häfd, utan blott den, som felfritt begynt. Besittningen måste vidare såsom egandebesittning hafva sin rättsgrund i ett fång af sådant innehåll, att detsamma faller under de af lagen erkända sätten för förvärf af fast egendom.
Viss tids häfd gäller endast till skydd för förvärf af fast egendom af den beskaffenhet, att den kunnat vara föremål för föryttring af enskild. Till denna kategori hänföres emellertid ock fideikommiss. Undantagna från häfd äro således allmänning, likasom ock intaga å allmänning eller
