tillräckligt, att det rättsfaktum, som åberopas exempelvis såsom köp, innefattar ett aftal af det innehåll och beskaffenhet, som fyller fordringarna på ett köp[1].
Slutligen är förutsättning för viss tids häfd, att besittaren vid sitt förvärf var i god tro d. v. s. saknade kunskap om tillvaron af en sådan omständighet, som med afseende å klandrarens rätt uteslöt fångets förmåga att öfverföra eganderätt. Är besittarens fång icke det första, utan ett förvärf i andra eller tredje hand, är således kännedom om en dylik brist i detta fång oväsentlig, om han blott icke egt vetskap om den brist, som vidlådde det första fånget. Med kunskap om bristen likställes dock sådan saknad af kunskap, som beror på grof vårdslöshet. Däremot är en efter förvärfvet vunnen kunskap om bristen utan värkan. Fordran på bona fides omfattar icke fångets formella beskaffenhet, utan inskränker sig endast till de materiella betingelserna för dess förmåga att öfverföra eganderätt. Har besittaren redan vunnit häfd, påvärkar kännedomen om en brist i dessa betingelser för hans fång icke mera lagligheten af deras förvärf, som åtkommit fastigheten af honom; vid klander eger nämligen denne i egenskap af hemulsman värja öfverlåtelsen, såsom vore han besittare, ooh är således berättigad att åberopa sin vunna häfd.
Bevisningsskyldigheten åligger den, som påstår häfd, utom att klandraren skall ådagalägga saknaden hos besittaren af god tro.
35 §.
Urminnes häfd benämner lagen i 15 kap. jordabalken det faktum, att en egandebesittning af fastighet, hvilken af besittaren utöfvas med anspråk på att vara egare, ohindradt och okvaldt fortgått under så lång tid, att ett annat förhållande icke är kändt för den för tiden lefvande generationen vare sig genom dess egen erfarenhet eller genom utsagor, hvilka den föregående generationen meddelat på grund af
- ↑ Jfr. rättsf. N:o 10 i Jur. För. Tid. för år 1883.
