116
eger sådan kunskap om orten, att ett motsatt förhållande, om det existerat, måst vara honom bekant, bevisas det uppgifna förhållandets tillvaro fullt, om en person med antydda ortskännedom intygar, att ett annat förhållande icke ligger inom hans erfarenhet.
Men äfven beträffande den erforderliga kunskapens innehåll afvika ifrågavarande lagrum till sin lydelse från hvardra. Enligt det senare skall kunskapen innefatta, att ett annat förhållande än häfden utvisar icke egt rum; det förra fordrar åter, att ingen vet, huru besittarens förfäder eller fångesmän kommit i besittningen. Olikheten är dock endast skenbar. Nödvändigt är nämligen enligt 1 §, icke att besittningens tillkomst icke är känd, utan blott det att ingen vare sig från tiden för sin egen erfarenhet minnes eller af sanna sago vet därom. Sann sago är den, som förtäljer om hvad den utsägande genom sina sinnen själf omedelbart förnummit, och som tillika afgifves af en trovärdig person såsom sannfärdig[1]. Man kunde visserligen tänka sig det fall, att utsagan grundar sig å hvad den berättande inhämtat ur gamla urkunder. En utsaga om dylik erfarenhet, afgifven såsom vittnesintygan, har emellertid såväl enligt 1734 års lags bevisteori som med afseende å stadgandet i 17 kap. 1 § R. B. i ingen händelse större betydelse än den af en »liknelse». Enligt 4 § i 15 kap. jordbalken får dessutom bevis om urminneshäfd föras antingen genom gamla och laggilda bref och skrifter eller genom vittnens intygan om hvad de själf iakttagit och hört af andra, men icke genom vittnens intygan om gamla urkunders innehåll. Då en intygan om urminnes häfd, som afgifves inför domstolen, har beviskraft endast om vittnet är trovärdigt och så kunnigt om orten, att det omvittnade förhållandet bort omfattas af hans erfarenhet, måste väl ock detsamma gälla om den utsaga af en person från en föregående generation, på hvilken vittnet stöder sin vetskap. I motsatt fall skulle, då bevisningen föres genom
- ↑ R. B. 17: 24. 16.
