Sida:Serlachius Sakrätt 1899 1900.djvu/126

Den här sidan har korrekturlästs

118

att besittningens uppkomst ligger bortom den tidslängd, som omfattats af den lefvande och den närmast föregående generationens iakttagelse.

I motsats till viss tids häfd gäller urminnes häfden ifråga om alla slags fastigheter. Hufvudsakligen kommer urminnes häfden dock till användning å gränsskilnad mellan fastigheter och å sådana områden inom en fastighets råer, hvilka utgöra tillbehör till annan fastighet. Den väsentliga inskränkning är dock gjord, att urminnes häfd icke kan åberopas i förhållandet mellan fastigheter, som uppkommit af samma byaområde, vare sig besittningen hänför sig till någon af en dylik fastighets enskilda egor eller till den ännu gemensamma oskiftade marken eller del däraf. Af samma skäl gäller urminnes häfd icke heller i förhållandet mellan byar i fråga om en emellan dem liggande öppen skog ock mark, hvari icke finnes rågång, som utvisar hvardera byns omrâde af marken: sådan öppen skog och mark är nämligen gemensam för byarne[1]. Grunden till denna inskränkning angifver lagen själf, genom att den för nämda förhållande icke blott utesluter urminnes häfd utan ock meddelar den positiva föreskrift, att hvarje delegare skall åtnjuta sin andel, i byaområde efter byamålet, och i en för byar gemensam .mark efter hvarje bys sammanlagda skattetal. Det legislativa skälet till anförda bestämning ser Nordling däri, att lagstiftaren betraktat den ursprungliga gemenskapen såsom icke fullständigt upplöst genom skiftet, så att de af byn bildade jordlägenheterna i förhållandet inbördes icke vore alldeles skilda fastigheter. Enligt anteckningarna efter Professorn Wredes föreläsningar är häfden i nämda fall

  1. J. B. 12: 6. Af Nordling m. fl. fattas 15: 3 J. B., hvari den i texten uttalade begränsningen meddelas, såsom lagrummets lydelse vore: »I öppen skog galler icke urminnehäfd, utan i stället rå och rör». Emellertid säger nämda lagrum icke detta, utan, såsom icke blott dess ordalag utan ock en jämförelse med 12: 6 J. B. visa, endast det, att urminnes häfd ej gäller i öppen skog, som är utan rå och rör.