sjöar, hvilka omslutas af en och samma lägenhets område, måste dock, såvidt ej annat framgår af skifteshandlingarna, anses hafva såsom impediment tillfallit denna lägenhet allena. Har åter skifte af samfäldt vatten försiggått, ingår det hvarje fastighet tillskiftade området såsom beståndsdel i fastigheten. I rättsskipningen har emellertid, åtminstone öfvervägande, den uppfattningen gjort sig gällande, att rätten att tillgodogöra strömfall, som icke genom utbruten kvarntomt eller annorledes vid skiftet af jorden förbehållits till samfäld ego, tillkommer den lägenhet allena, inom hvars rågång fallet ligger. Denna uppfattning har äfven fått ett indirekt uttryck i formuleringen af 3 § i förordningen om delning af
vattnet utanför sin strand, på samma gång bolbyns uteslutande från fiske inom nämda område och afgärda byns från bolbyns öfriga vattenområde, jämfördt med afgärda bys rätt till nyttjande af bolbyns utmark och till andel däri vid skifte, utvisa att ens särskild, af delning af själfva vattenområdet oberoende gemenskap i fiskerätt icke egde rum. Härigenom vederläggas de af Dahlberg, »Om Strandeganderätten enligt svensk rätt,» sid. 13 ff. anförda skäl för påståendet, att skifte af jorden i by skulle hafva till följd en i enlighet med reglerne för bys strandeganderätt skeende delning af vattnet. Äfven 1766 års fiskeristadga och fiskerideputationens af år 1662 förslag uttala uttryckligt en annan uppfattning. Hvad åter vidkommer förhållandena efter storskiftets införande, så icke blott innefattar detta skifte enligt författningarna principielt en delning endast af marken – bland annat tydligt däri, att det föreskrifna uppgåendet af rån icke afser rågång i vattnet –, utan är ock yttermera enligt sagda författningar uteslutet att vid bestämmandet af antalet och läget af hvarje lägenhets skiften taga minsta hänsyn därtill, huruvida något skifte komme att ligga vid stranden af gemensamt vatten eller icke. Det är sålunda fullkomligt otänkbart, att storskiftet skulle enligt lagstiftarens mening eo ipso medföra ett så vidtgående och vid själfva skiftet i regeln för meninge man fullkomligt fördoldt ingrepp i eganderätten, att rätten till den vattenbetäckta grunden öfvergår till dem allena, hvilka fått sina egor vid stranden. Dessförutan var ju storskiftesprincipen ett nog stort grepp i eganderättens hälgd. Positivt har den i texten uttalade uppfattning vunnit godkännande i lag, då förordningen om delning af jordlägenheter medgifver afsöndrande af fiskevatten, hvarmed utom allt tvifvel icke en fiskerätt, utan ett vattenområde afses.
