Emellertid uttrycker den ofvan gifna regeln det, som numera gäller såsom rätt. Dels har möjligheten af eganderätt till en särskild del af en byggnad – s. k. "våningsegendom" – hvilken veterligen icke förekommit sedan långt tillbaka, upphört genom desvetudo. Dels har under fastighetshypoteksinstitutets utveckling hänsynen till realkreditens fordringar efter hand förändrat rättsuppfattningen. Om än ifrågavarande regel icke fått direkt uttryck i ett allmänt, just därpå riktadt lagbud, utvisa dock särskilda föreskrifter i lagstiftningen från senare tid, isynnerhet författningarna angående fastighetspant och utmätning,[1] att densamma förutsätter och är bygd på den af nämde regel angifna rättsuppfattningen. Tvifvelaktigt synes däremot vara, hurvida man utan uttryckligt lagstadgande kan i fråga om tomt i stad gå ända därhän, att hvarje icke för tillfälligt ändamål tillkommen byggnad därå borde räknas till fastigheten.
Beståndsdelar i eller delar af en byggnad är åter allt, hvaraf den är uppförd eller som är däri vägg- eller golffast eller inmuradt. Särskildt nämnas i lagen lås, som äro fästa vid dörr eller vägg, spjäll, fönster, fasta bord, bänkar och sängar och annat fast innanrede, som till bod, kölna, lada, stall och fähus hör.[2] Att lagen icke anser dessa såsom blott tillbehör, framgår vid en jämförelse med B. B. 26: 2. Jämte det socknemännen här ålägges att bygga prestgård och deras byggnadsskyldighet angifves omfatta vissa bestämda byggnader, tillägges nämligen vidare, att dessa hus, med taket och innanredet, skola kyrkoherden färdiga antvardas, hvarigenom således innanredet förklaras vara en lika nödvändig del af byggnaden som taket.[3]
- ↑ Fd. om inteckning 18 §, U. L. 4: 24, 29; 7: 7.
- ↑ B. B. 27: 10
- ↑ I afseende å betydelsen af ordet »höra till» må vidare åberopas J. B. 4: 9, där det förbjudes att från skattskyldig jord söndra eller minska något, som därtill med rätta hör. För betecknande af egenskapen af tillbehör begagnar lagen icke nämda uttryck. Jfr exempelvis uttryckssättet i B. B. 27: 10 beträffande näfver m. m. samt i B. B. 10: 5, U. B. 5: 7.
