Sida:Serlachius Sakrätt 1899 1900.djvu/29

Den här sidan har korrekturlästs
21

talan, hvartill eganderätten gifver upphof, behandlas åter hus och annan anläggning icke såsom lösöre, utan efter samma rättssatser som fastighet.[1]





2 kapitlet.

Sakrättens begrepp och innehåll.


8 §.

De subjektiva rättigheterna skapas af den objektiva rätten, eller de i lagen uttalade normerna. Norm är ett i hypotetisk form uttaladt omdöme om en mänsklig handlings öfverensstämmelse eller icke-öfverensstämmelse med allmänändamålet, hvilket uttalande genom sättet, hvarpå det sker, erhåller karaktären af en individerna bindande och i regeln äfven förpliktande förklaring af allmänviljan. I det normer gentemot den enskilde individen binda omgifningen, har han en denna bundenhet motsvarande rätt.[2]

Det har förmenats, att rättighetens begrepp skulle vara inskränkt härtill, eller således till det rättsskydd, individen åtnjuter gentemot omgifningen.[3] Vore detta fallet, skulle indelningen i offentlig och privaträtt och öfverhufvud hela rättssystematiken falla samman. Rättigheter af nämda art uppvisa nämligen icke några olikheter sinemellan, på grund af hvilka desamma kunde åtskiljas i olika grupper och ett system uppbyggas. Förhållandet är emellertid icke sådant. Riktigt är visserligen, att den objektiva rättens normer antingen förbjuda eller påbjuda, däremot icke tillåta eller förläna; de uppdraga endast gränslinier för mänskligt handlande. I samhällsordningens första skede, då ingen statsmakt fanns och den enskilde var icke blott befogad utan ock tvungen

  1. Jfr. J. B. 18: 1. R. B. 11: 2.
  2. A. Serlachius, Bristande lagkunskap och dess invärkan på straffbarheten, s. 1 ff.
  3. Åberopade arbete s. 29.