uteslutet, att en begränsad sakrätt stiftas för och fortbestår i dens hand, hvilken eger saken.
Egenskapen af en bestämd sakrätt erhåller individens med detta begrepp betecknade rättsläge genom sin rättsgrund. Från den synpunkt, att normerna till sitt väsen innefatta uppdragande af gränslinier för den mänskliga handlingsfriheten, endast binda, men icke berättiga, är den enskilda sakrätten blott ett begrepp, som sammanfattar hvad skilda normer innehålla om den berättigades handlingsfrihet i förhållande till öfriga individers, och uttrycker således endast ett personligt läge för denne individ. Betraktas åter förhållandet från synpunkten af det sålunda sammanfattade norminnehålets värkan, ter det sig såsom en till sin innebörd bestämd, konkret skapelse af rätten, hvilken såsom sådan har objektiv existens och förblir densamma, om än den berättigades person växlar. Härpå beror möjligheten af succession i rättigheter. Såväl i lagens som allmänna språkbruket är öfverlåtelse af rättighet ett fullt begripligt gängse begrepp; endst i fråga om eganderätt nämnes, såsom i öfriga afseenden, äfven vid öfverlåtelse saken i stället för själfva rättigheten. Därmed utsäges, att rättigheten i förvärfvarens hand icke är en ny rättighet och öfverlåtarens rätt blott en betingelse för den förras uppkomst, utan att förvärfvarens rätt är densamma, som förut tillkom öfverlåtaren. Det, som bestämmer rättighetens identitet, är sålunda rättsgrunden för rättighetens uppkomst, i det den särskilda rättsgrund, som medför en växling af den berättigades person, endast hänför sig till den redan existenta rättighetens öfverflyttande från en innehafvare till en annan.
Den rättsliga makten öfver saker är icke obegränsad. Den yttersta gränslinien gifves vid handen af de väl icke direkt i lag uttalade men i både allmänna åskådningen och rättsskipningen städse erkända satserna, att en sådan utöfning af rättslig makt, som sker endast för att skada annan eller eljest strider mot god sed och anständighet, är
