detsamma lämpligen redogöres i antydda sammanhang. Införseln saknar åter numera praktisk betydelse och kan således alldeles förbigås.
Öfverlåtelse af fastighet medför för förvärfvaren skyldighet att lagfara med sin åtkomst. Lagfarandet hade ursprungligen till betydelse att sätta en preklusionstid för klander af öfverlåtelse och var i följd häraf icke en skyldighet, utan en rättighet, hvilken därjämte inskränke sig till öfverlåtelser.[1] Men förklaringen den 14 maj 1805 frånkände lagfarten denna betydelse utom för bördsklander och föreskref tillika såsom vilkor för lagfarts erhållande, att företrädarens åtkomst blifvit styrkt, på samma gång lagfarandet redan genom förordningen den 13 juni 1800 gjorts till en skyldighet. I följd af dessa föreskrifter, af hvilka är en konsekvens att lagfart såsom förmån kan komma hvarje förvärfvare af fastighet till godo, har lagfarten numera samma ändamål som inskrifning i fastighetsbok i det moderna inskrifnings- och publicitetsväsendet, nämligen att gifva offentlighet åt rättsförhållandena rörande den fasta egendomen. Lagfartsprotokollet jämte dess komplement inteckningsprotokollet äro härvid de urkunder, hvilka tjäna såsom fastighetsbok. Då emellertid lagfartsprotokollet i likhet med inteckningsprotokollet föres så, att detsamma fortlöper gemensamt för alla inom domkretsen belägna fastigheter och upptager eganderättsförhållandena beträffande dessa i den ordning, tiden för införandet gifvit vid handen, förmår detsamma icke öfverskådligt angifva en viss fastighets rättsförhållanden. Såsom kunskapskälla i förevarande afseende är detsamma ock bristfälligt och därigenom otillförlitligt, enär skyldighet att lagfara eger rum blott i fråga om öfverlåtelse och expropriation för enskild järnväg, och uppgift således kommer att saknas om öfriga fång.
Föremål för lagfart är förvärf af eganderätt eller sameganderätt till fastighet. Enskild samegare är dock
- ↑ J. B. 4 och 5 kapitlen.
