Sida:Serlachius Sakrätt 1899 1900.djvu/82

Den här sidan har korrekturlästs
74
21 §.

Försäljning af arfvejord gifver upphof åt bördsrätt,[1] eller befogenhet för säljarens skyldeman att med undanskjutande af köparen inträda i dennes ställe såsom förvärfvare genom öfverlåtelseaftalet. Arfvejord är landsfastighet, som genom arf, resp. arfskifte tillfallit egaren, eller hvilken han förvärfvat genom skifte mot ärfd landsfastighet. Med arfvejord likställes bördköpt jord, eller landsfastighet, hvilken egaren bördat såsom utom bördsled såld arfvejord eller köpt af skyldeman, i hvars hand fastigheten var afvejord. Detsamma gäller ock, om fastigheten i nu nämda fall i föryttrarens hand var bördad eller bördköpt. Såsom fastighet anses äfven rätt till frälseränta. Outbruten kvotdel i fastighet behandlas ock lika som hel fastighet. I vissa andra rättsförhållanden har arfvejordsbegreppet dels ett mera inskränkt, dels ett större omfång. Såsom bördköpt jod anses sålunda vid föryttring af arfvejord till makar, så vidt är fråga om dessas giftorätt, endast den del, som motsvarar den skylde makens giftorättsandel. I fråga om giftorätt och befogenhet att genom testamente eller gåfva förfoga är arfvejordsbegreppet beydligt mera vidsträckt. För bördsrätten gäller dock endast det ofvanangifna arfvejordsbegreppet.

Berättigade till börd äro numera blott säljarens barn och efter dem hans föräldrar, hvilka sistnämdes bördsrätt tillika är så inskränkt, att fader eger börda blott fäderne och moder blott mödernejord. I öfrigt är bördemännens rättsställning bestämd enligt grundsatsen, att förhållandet anses så, som om säljaren i och med försäljningen skulle aflidit och, där försäljningen skett till skyldeman inom bördsled, föryttringen vore testamente. Vid försäljning af sistnämda slag eger därför vare sig närmare eller lika nära skyldeman icke börda större lott af den sålda fastigheten än som skulle motsvara hans arfslott, om säljaren aflidit. Är fastigheten såld utom bördsled, men närmaste bördeman uttryckligen afsagt sig bördsrätten eller godkänt öfverlåtelsen, hvarmed

  1. J. B. 4–6 kap.